Förtrollande Tyresö

Jag vet inte vad det är, men varje gång jag är ute på Tyresö och klättrar så mår jag bra efteråt. Att sitta på standplats på Dyvik, Gritstone eller Klövberget har något magiskt över sig. Man ser Kalvfjärden eller Ällmorafjärden nedanför sig och skogen i bakgrunden. Nånstans därborta i fjärran, som en annan värld, kan man skönja staden. Är klättringen en flykt från verkligheten, eller är det dagarna på Tyresö som ÄR verkligheten?

Idag började jag och Robin på Dödskalleberget. Planen var egentligen att kolla in Goddag Yxskaft på Dyvik, men den var dyngsur, så vi kände på Mio på Dödskalle istället. Det stod ganska snart klart för mig att det här inte var en dag att jobba på hårda projekt. Med en förkylning på väg att lämna kroppen insåg jag att det här borde vara en dag att bara njuta av naturen utan större ansträngningar.
Vi tog en skön promenad bort till Gritstoneberget istället, där vi njöt av klassisk, kilsäkrad Stockholmsklättring. Den som klagar på kvalitén på Stockholmsklättringen borde ge sig ut på några av de klassiska sexorna.

























Mr Valleymountain vid Dyvik. Vet inte riktigt vad det är,
men det är något magiskt med den där vägen.